Vi, våra föräldrar, och vårt mående
Hur litar man på sina nära och kära när de gång på gång använder alla mina försök till kontakt till föreläsning om sin egen dygd och andras otillräcklighet?
En tragedi drabbar min bäste vän. Jag stöttar så gott jag kan. Det finns inte mycket jag kan göra utom just närvara och vara sällskap, umgås. Tragedin har med psykisk ohälsa att göra. Proffs är inkopplade, hanterar ärendet. Jag gör misstaget att berätta om händelsen för min mor. Mor, som kommer från en annan kultur, tar tillfället att förklara den som är drabbad av psykisk ohälsa som svag och dålig människa. Med attityden av en allvetande fjortis gör gör hon klart för mig att svenskar lär sig från tidig ålder att vara svaga, som om hon är av bättre virke själv. Mor menar att vi är av annat virke än svenskar. Att vi på något sätt skulle vara hårdare.
I mammas kultur finns ju den där bilden av att psykisk hälsa är antingen 100% eller så behöver man låsas in. Det finns inga depressioner, ingen ångest. Man är frisk, eller så är man lat. Man accepterar och biter ihop. Problem hemma stannar hemma, tas aldrig om hand. Man stannar kvar i ruttna relationer, självmedicinerar med alkohol, vänstrar, misshandlar sina barn och partners. Allt för att upprätthålla någon sorts fasad om friskhet. För att det är att erkänna svaghet om man börjar jobba på sina problem. Så man stoiskt biter ihop genom allt, och hanterar sina sorger destruktivt.
Vi, som är ättlingar till partisaner och röda armésoldater, vi kan ju inte ha svagheter? Mormor överlevde kriget, morfar kom som 18åring till Berlin, och du är deprimerad? Ryck upp dig! Du fattar inte vad jag stod ut med.
Det kanske är en generationsgrej. Men jag upplever att svenska föräldrar är så mycket bättre på att stötta sina barn än vad såna sovjetfödda mödrar och fäder är. Och jag upplever att så många killar och tjejer med liknande uppväxt som mig växer ifrån sina föräldrar: det går ju inte att vara nära med en person som ständigt dömer ut och hånar ens liv, kräver att man blir hård och okänslig, accepterar att leva i smärta och rädsla.
