Rysslands “liberaler” har spelat ut sin roll

Detta är en med flit provokativ titel. Det är clickbait, som jag med full förståelse släpper ut på internet. Detta kanske är något folk kommer att hålla med mig om också.

För länge sedan, år 1999, kom en spion in från kylan till Kreml, och blev premiärminister. Därefter, när den gamle försupne presidenten behövde vila, blev spionen själv president. Sedan dess har han i princip varit högste ledare i Ryssland. Det är självklart Vladimir Putin jag skriver om.

Ganska omgående var Putin också kontroversiell. Positiv i många ryssars ögon, men det fanns en opposition och ett visst politiskt liv. Det fanns människor som på riktigt var alternativ till honom, och vissa av dessa känner du läsare kanske också igen. Boris Nemtsov, skjuten utanför Kreml år 2015 var en sån man under Putins tidiga karriär. Det fanns andra. Det fanns journalister och nyhetsuppläsare och politiker som kunde kritisera både Putin och Kreml, föreslå annan kurs för det unga Ryssland.

Dessa pressades långsamt ut från offentliga livet. Hamnade ute på marginalen. Visst, att samla människor kring en fana på ett torg kunde de — så som Eduard Limonov (och hans bitvisa kumpan Aleksandr Dugin, som nuförtiden skriver filosofiska böcker). Det fanns en gång i tiden nationalister som stod emot Kreml, och ibland göddes av det också. Dmitrij Dyomusjkin och den mindre militante Aleksej Navalnyj. Den ene av dessa har du hört om: han har länge tvättat nationalismen från sig, bytt höjda nävar mot förklarande gester, och avslöjat Putintrogna makthavares korruption. Det är exempelvis Navalnyjs videor om gigantiska herrgårdar och vulgärkonsumtion som lär oss västerlänningar om Putinregimens mest absurda korruption. Ja, det är absurt att ha en skidlift på sin tomt, och det är lika absurt med en underjordisk hockeyrink, dold under två helikopterplattor.

Men vad spelar det för roll nu, när ryska anfallskriget mot Ukraina har pågått i över 500 dagar? Har den ryska oppositionen gjort något av värde?

Enkelt svar från mig är “nej, det har den inte”. Men det kommer en asterisk efteråt. Fotnoten här är viktig: oppositionen har inte gjort något vettigt för den har varit mästerligt motarbetad. Sedan år 2000 har Putins regim varit tryckpunktsterapi och akupunktur i sitt eget samhälle: den har löst upp knutar av motstånd genom att punktmarkera och skrämma upp exakt rätt personer. Exakt rätt mängd terror har applicerats för att få fram ett noga utvalt resultat. Säkerhetstjänsterna har varit centrala i detta. De må ha fumlat och inte levererat information om vad resten av världen gör, men inrikes har de skött sitt jobb med väldigt goda resultat. Precis rätt mängd människor tystades för att övriga inte skulle bry sig. Exakt rätt antal journalister dödades. Lagom stor skara aktivister fick sina lägenhetsdörrar uppsågade mitt i natten och kördes till förhör.

Nuförtiden kivas de olika lägren av ryska oppositionella med varandra. Max Katz har ställt upp i Kreml-vänlig TV. Liubov Sobol fick en oklar psykos på sociala medier. Khodorkovskij har uttalat sig positivt om Wagner. Den kamp som de för är inte längre enad, inte heller effektiv. Onlinetrollen från NAFO (Shiba-inu-avatarer, stöttar Ukraina, hatar ryssar, samlar in pengar och donerar till kriget) upplever att de gör väldigt mycket mer än vad den här ryska “liberala” intelligentsian har tillfört. (Brasklapp: alla oppositionella i Ryssland kallas ibland för liberaler, även de som tydligt är fascister, rojalister, kommunister, eller annat. Det är helt enkelt ett språkbruk. Så var inte förvånad när Yulia Latynina fäller rasistiska kommentarer. Regimen är emot väldigt många. Gårdagens vänner kan lätt bli fiender, det har Wagner-myterin lärt oss.) Men det är enkelt: NAFO-aktivister samlar in pengar, samtidigt som ryska liberaler upplevs bara gnälla. Så kritiken är inte illegitim.

Kunde historien ha varit annorlunda? Säkert. Ryssland fick en hel del bistånd från Europa. Gavs det verkligen till rätt personer? Kunde vi i Väst ha sponsrat mer demokratiska rörelser? Kanske. Men jag tror att vi tappade bollen genom att inte lyssna på vädjan från ryska motståndet om hur den ryska eliten överförde massiva mängder pengar till Europa, semestrade, köpte hus, köpte adliga titlar, köpte fotbollslag, köpte stöd. Pengarna smakade för gott för oss här. Pengar luktade inte, eller så låtsades vi att de inte gjorde.

Jag läser ibland en chatt för IT-anställda ryssar som migrerar till Stockholm. De flesta vittnar om hur svårt det är att ha med banker att göra, hur hårt de granskas. Men samtidigt avslöjades före kriget stora härvor av penningtvätt, där svenska banker hjälpte ohyggligt rika ryssar få sina blodspengar västerut. Om summorna var stora, så luktade pengarna mindre.

Vi lät Roman Abramovitj köpa Chelsea. Vi lät Yevgeny Lebedev bli engelsk Lord, mot säkerhetstjänsten MI5 bättre vetande. Vi lät oklara oligarker köpa hus utanför våra militäranläggningar. Alla dessa varningar fanns om man lyssnade på ryska oppositionella. Kanske kunde vi också ha agerat tidigare, istället för Marabou drevat mot att sonen till Alexander Zakharov, Lavrentij, bor och verkar i London, från en fantastisk lägenhet med utsikt över Big Ben. Zakharov den äldre konstruerar patrullrobotarna “Lancet” åt vapentillverkaren Kalashnikov Concern. Ja, det är dessa vapen som i skrivande stund dödar ukrainare och syrier. Men människorna som gör sig rika på ett krig fört mot oss finns ibland oss. Yelena Isinbajeva, stavhoppare, rysk TV-profil och tidigare medlem i “Putin Team”, hedersutnämnd major i ryska armén, flyttar till ett NATO-land och bosätter sig där. Samtidigt kan inte flyktingar från ukraina få tillräckligt med ersättning eller möjlighet att läsa svenska för att kunna etablera sig.

Den här bollen som vi har tappat måste vi kunna plocka upp igen. Det finns en hel del bra information som ryska oppositionella (liberaler eller inte) har att dela till oss. Och den informationen måste förvaltas väl ifall kriget ska vinnas, samt aldrig upprepas.