Rysk Hederskultur och Krig
Inlägget föranleds av en diskussion med ett och annat anonymt, men ändå betydande konto på sociala medier, om rysk militär och krigföring i Ukraina.
“Vill du förgöra khoholer (fult ord för “ukrainare”)och europeiska legosoldater? Längtar du efter att döda anställda franska militärer och tyska soldater? Älskar du smaken av seger? I detta krig leder drönaroperatörer över artilleri och andra typer av vapen, när det gäller att döda mest.
Tänk dig hur förnedrade alla John kommer att vara, samtidigt som du sitter i shorts och foppatofflor i en mysig källare! Fyll i enkäten, bli drönaroperatör”
Ok men det här ska ju handla om hederskultur, du lovade! Ja jag vet vad jag lovade. Men vi måste börja i rätt ände. Det här kommer handla om förnedringens, skammens, och revanschens kultur. Hur rysk propaganda kommer rikta sig till rysk befolkning, och vad vi kan dra för slutsatser av det.
Utgångspunkt: den förnedrade befolkningen
Det finns, eller i alla fall länge har funnits, en bild om att Ryssland står på knä, och kommer snart ställa sig upp. Det är ett uttryck som populariserades av Boris Jeltsin under hans valkampanj 1991, men återanvändes av Vladimir Putin under det ökända Munchen-talet 2007, med tillägget att “Ryssland kommer kunna slå hårt” efter att ha rest på sig. I Rysk media porträtteras landet ständigt som lurat av Brittiska Kungahuset, av US Departement of State, av EU, judarna, Carl Bildt, och George Soros. Utgångspunkten är att det har begåtts massa oförrätter mot Ryssland, på en global skala. Till viss del kan det säkert stämma, men det är inte vad mitt inlägg handlar om. Denna offerkofta som sticks flitigt av statliga ryska medier passar utmärkt på den ryska arbetarklassen: levnadsstandarden är helt enkelt låg. Den lilla människan är alltid förlorare mot stora staten, regionen, stadskontoret. En komprimerad sammanfattning av detta kan ses i den ganska depressiva filmen Leviafan, av Andrej Zviagintzev, 2014. Att acceptera sin maktlöshet, sin plats i den materiella världen, att ingenting går att göra åt det, är ett av chakran i den ryska folksjälen. Att klösa uppåt är i bästa fall meningslöst, i sämsta fall rent av livsfarligt.
Ut ur smutsen, in i hedern
Men finns det ingenting att göra åt det? Jo, det finns två saker: den ena är att sparka nedåt. Att förnedra andra, som är sämre bemedlade, har sämre kontakter bland eliten. Att armbåga med sina jämlikar. Det är därifrån den ryska manschauvinismen kommer: och jäklar vad mycket av den finns. Rysk feminism finns och behövs, men den möts av nästan samma motstånd från samhället och staten som iransk feminism. Någon organiserad sedlighetspolis finns inte i Ryssland, men det finns löst sammansatta grupper som “Lev Protiv”, kossacker, internetaktivister, som får monetärt, ideologiskt, och annat stöd från statliga myndigheter. Inte så att dessa grupper avnjuter någon makt över verklig polis, eller åklagare. De är tillfälligt upphöjda över gemene man. I bilden nedan slår de ner mot alla som försöker på egen hand kräva något. Du skall icke kräva, du skall icke tro att du är något.
Organisationen Gulagu.net (om du uttalar det på ryska så låter det som “nej till Gulag”) har under flera år kartlagt hur systematisk tortyr förekommer i ryska fängelser. Hur intagna torteras, förnedras, filmas av fångvaktare, för att själva senare tvingas begå samma grymheter mot andra intagna. Det är ett system som ser till att skapa så många som möjligt som inte kan två sina händer, som inte kan längre känna sig oskyldiga, men på ett eller annat sätt vill delta i att kuva övriga. De du inte kan kuva, de kuvar dig. Antingen är du med i det här systemet, och drar lite nytta av det, eller så blir du tvingad ut ur det, under direkt förnedrande omständigheter.
Det är i denna jord som kvinnohatet och rasismen också gror. Att kunna förnedra andra, som är ibland lite svagare, ingjuter då en pytteliten känsla av makt. Det är därför det finns ryska organisationer som “Manliga Staten”, som med hot om våld (däribland bombhot mot företag) har tvingat företag ta bort reklam med queera familjer eller mörkhyade. Organisationen numera stöttar kriget i Ukraina helhjärtat, sysslar med antisemitisk och högerradikal verksamhet, även om den är de jure klassad som extremistisk enligt rysk domstol. Den är ju inte systemhotande för ryska staten. Den är med i leken: förnedra andra som är svagare, tryck ner, kuva.
Jag nämnde högre upp att det finns två saker att göra, mitt i denna förnedring. Den andra varianten, den är inte så olik den första. Det finns ett sätt att tvätta bort den stora skammen, att resa sig ur smutsen av den ryska småstaden, där det finns internet men inget rinnande vatten. Och tvätten sker med eld och blod: att ansluta sig till kriget är den andra varianten. Om staten har lurat och ljugit de senaste 20–30 åren för ryssarna, om hur livet kan bli bättre, så har de i alla fall varit medvetna om lögnerna. Men den stora lögnen om ett vackert, heligt krig, är en myt som ryska befolkningen har kunnat anamma, och göra till en annan del av folksjälen. Bryggan mellan det Stora Fosterländska Kriget, alltså Sovjetunionens del i att bekämpa Nazityskland under Andra Världskriget, och det nuvarande ryska kriget mot Ukraina byggs flitigt av ryska medier. Ett ganska pinsam, men ganska talande exempel är denna video:
I filmen visas en rysk soldat i modern utrustning, komplett med olika V och Z-märken på sin utrustning, över den ryska trikoloren, som är beredd att heroiskt stupa någonstans i Ukraina, men i sista stund räddas av soldater från Röda Armén år 1944. Som om hjältarnas spöken har återvänt till ett slagfält för att föra den rättvisa kampen. En parantes är att det tydligen finns en Henrik Dorsin-lookalike i Ryssland, och han spelar in fett cringe videor.
Anledningen till att jämställa dåtidens krig med nuvarande, är den totala vördnad som veteraner från Stora Fosterländska Kriget i alla fall medialt behandlas med. I den ryska statliga mytbildningen visas dessa veteraner som oklandervärda hjältar, som genom enorma självuppoffringar befriade Europa från nazismen. Det Stora Fosterländska Kriget pågick i rysk och sovjetisk historieskrivning mellan 1941 till 1945. Ingenting av vikt hände 1939–1949! Sluta ställa frågor! Molotov-Ribbentrop-pakten är ingenting man vill prata om. Det finns bara ett heligt krig, vars veteraner är helgon. Ryska staten tar detta budskap vidare, fogar samman förfädernas krig mot en faktisk nazistisk stat, då faktiska SS-bataljoner befann sig på internationellt erkänt Sovjetiskt territorium, med det nuvarande kriget, där ryska soldater befinner sig i ett anfallskrig mot en granne, på grannens territorium. Statliga propagandan har sedan 2013 jobbat hårt för att framställa ukrainare som nazister, skapa ett nästan färdigt lagt pussel, där den sista biten blir enskild rysk man som vill upphöja sig till veteranstatus, och bli soldat. Bli ett helgon. Två sig från sina civila synder.
Anslut till kriget, få dina banklån avskrivna. Anslut till kriget, bli benådad från ditt fängelsestraff. Anslut till kriget, visa alla runtomkring att du är en Riktig Rysk Man. Förnedra andra. Förnedra västerländska legoknektar, ukrainska soldater, baltiska kvinnliga prickskyttar i vita strumpbyxor, och framförallt amerikaner. “Vi kan göra om det” var en vanlig slogan kring Krim-annekteringen:
I det homofoba Ryssland är samkönade kärleksrelationer inte tillåtna. Det är däremot helt okej för män att våldta andra män i kontexten “visa vem som bestämmer i fängelset” eller “avbild av min stat våldtar avbilden av din stat”. Förnedra andra, endast då kan du höja dig själv. Ett helt land, en hel nation, där fängelsenormer är gängse i övriga samhället.
Vem säger detta? Vem viskar dessa uppmaningar, från TV-skärmar och telegram-kanaler? Är det den kollektiva Putin i folks hjärnor? Är det den ryska själen? Den som inte existerar i några klassiska litterära verk, eller kända musikstycken, eller genialiska drag i schack eller ishockey, utan den oroliga, arga och ångestfyllda själen som finns hos en befolkning som länge lärt sig att leva i misär, att inte kunna ge ett bättre liv för sina barn? Den som kräver livesända ursäkter på statlig TV från kändisar som har gjort bort sig? Den som önskar död och förödelse åt ett Ukraina som ville bli bättre? Det är inte en ensam liten man högst upp i maktens vertikal som orsakar detta. Han är lika mycket produkt av systemet, som systemet är en produkt av honom.
Den arga, revanschkrävande folksjälen önskar inte att bli en i den europeiska gemenskapen. Precis som en ilsken tonåring som hatar sina klasskamrater vill den inte längre vara med i Deras grupp. Den vill att andra ska lida, precis som den gör själv, och precis som tonåringen tar den med sig vapen till skolan. Det är därför Ryssland ville göra sig lustigt över att Europa skulle frysa utan rysk gas de senaste vintrarna: ni ska inte tro att ni är något utan mig! Jag ska minsann visa er alla!
Vad för slutsatser kan man dra av detta? Vi börjar med en bild från projektledning.se, med en modell för hur konflikter kan analyseras:
I kriget mellan Ryssland och Ukraina, samt det kollektiva Väst, befinner sig Ryssland någonstans mellan det blå och det röda. Ryssland accepterar begränsad förstörelse av sina egna städer (Belgorod bland annat), men det ses som acceptabla förluster. Detta gäller skrivande stund, 2024–06–01. Mot oss i Europa använder man strategier baserade på hot (indragna gasleveranser), och gillar att framställa motståndaren som förnedrad och svag. Det finns inga ryska rekryteringskampanjer, slogans, eller tänkande på slagfältet, som pekar mot att vi ska alla dö i ett hav av kärnvapeneld, bara Ukraina förlorar. Och ärligt talat: det ser inte ut att vara på väg dit heller.
Endast genom att dra ner oss andra till sin nivå kommer Ryssland bli nöjt. Det ryska kriget mot Ukraina har inte som mål att ta några naturresurser, eller på något sätt berika sig: det är en räd som ska straffa, förnedra, och döda kampvilja. Ni ska inte tro att ni är bättre, ni är egentligen samma som vi, så sluta upp med ert mjuka toapapper och föreningsliv och jämställdhet. Sluta spela er teater om mänskliga rättigheter, ni är ju egentligen precis som vi.
Kort brasklapp på slutet: nej, inte alla ryssar. Men tillräckligt många för att denna vinkel blir vald av den statliga propagandan.
