Om vår strävan efter bra berättelser
Jag tänker använda ordet “narrativ” nu, på ett sätt som kanske inte riktigt passar. Narrativ, som jag ska använda det, kommer att betyda “historieberättande”.
Detta har hänt: det pågår ett krig i Europa. Ryska Federationen angrep 2014 Ukraina, och 2022 genomförde en mycket omfattande invasion för att ta mer territorium. I skrivande stund har kriget pågått i över 1,5 år. I förrigår angrep Hamas civila i Israel, på ett sätt som aldrig har hänt förut. Israeler dödades, deras kroppar skändades. Rapporter om hundratals män, kvinnor, barn som kidnappats finns. Liksom kriget i Ukraina, där ryska soldater begick mord, våldtäkter och misshandel av civila, är detta fruktansvärt. Men jag vill skriva av mig om annat. Om hur vi, som är betraktare från sidan om, reagerar.
Jag vill påstå att vi vill ordna världen i enkla laguppställningar. Att det ska finnas ett “vi” och ett “dom”. Ett Team Godhet och Team Ondska. Vi själva, alltid tillhör ju “team godhet”. Och alla som gör grejer vi fördömer, grejer som skrämmer oss, och grejer som gör oss arga — de är självklart Team Ondska.
Självklart vill vi undermedvetet (eller helt medvetet) ordna in Erdogan och Hamas och Putin under samma flagg, i Team Ondska. De är ju onda, de gör hemska saker. Men är verkligheten så enkel? Allt som oftast: nej. Även om Hamas och Talibanerna har besökt Moskva, så finns det ingenting som säger att de är direkt sponsrade av Kreml, eller får order från Putin. De har egna agendor, de är anrika organisationer med egna viljor, där alla medlemmar inte ens drar åt samma håll. Det finns samma tendens att se Kremls inblandning i alla svenska nationaliströrelser: de har ju lika agendor många gånger! Och ibland interagerar de! Alternativ för Sverige vill i Kyrkovalet jobba för samtal mellan Ryssland och Ukraina. Men är det en gedigen allians, eller är det att två hemska vindar blåser åt samma håll under ett tillfälle? Jag påstår att det är det senare.
Men människohjärnan vill ha berättelser, den vill ha narrativ som fungerar. Den vill att Xi Jinping är den onde Nalle Puh vid samma långa bord där Darth Putin och mördarsekten IS sitter. Men deras allianser, som grundar sig i tillfälligt lika mål, är flyktigare än våra. När vi, i det demokratiska Europa (nåja) enas (nå JA) om saker ibland, då är det ju svårt. Men vi respekterar regler på ett annat sätt. Vi har mindre korruption. Våra folkvalda är för det mesta just folkvalda: de är inte presidenter eller andliga ledare för livstid. Våra institutioner är starkare än enskilda personer. Och denna skillnad gör oss mer benägna att hålla fast vid allianser, även om vi får mindre gjort.
Såhär: senast ukrainska militära underrättelsetjänsten GUR hävdade något lika bombastiskt som “Ryssland hjälper Hamas att anfalla Israel”, så handlade det om att Ramzan Kadyrov hade dött. Kadyrov är en månad senare i högsta grad vid liv, men GUR lyckades med en påverkansoperation: deras förtroendekaptial hos ukrainastöttande europeer är stort. De kan sjösätta rykten som sedan sprids. Och i det här fallet, att bygga på berättelsen om den Onda Gruppen som vi alla kan enas mot, så har de något att vinna. Ukrainska GUR jobbar inte för några andra intressen än de ukrainska: de vill säkra tillgången på västerländska vapen och stöd, i syfte att vinna sitt krig mot Ryssland. Att måla upp bilden av gemensamma fiender är bra: det stärker allianser. GUR förlorar inte förtroendekapital i Europa genom dessa rykten, snarare bygger det. Och det är fine, GURs jobb är att vinna kriget, även på informationsfronten. Och även vänner blir utsatta för påverkansoperationer då. Men se så lätt sådana påståenden sprids: alla våra fiender är egentligen Team Ondska, tillsammans.
Det är för att vi vill tro det. För att om vi vinner mot en del i Team Ondska, så vinner vi mot alla. För oss finns ju bara Vi och Dom. Att även Darth Vader högg Darth Sidious i ryggen, verkar vi missa. De “onda” allianserna är skörare än våra: det finns nämligen för mycket divor i Team Ondska för att de ska kunna spela en hel säsong tillsammans och bara vinna.
