Om svenskens bild av USA
Varför det är så svårt att acceptera amerikansk strukturell rasism och dess existens
I ljuset av BLM-protesterna så märks det hur mycket gammal, men laglig rasism det finns i USA. Jerrymandering, rasprofilering. Statyer av gamla generaler som stred för rätten att äga afrikanska slavar är bara nu ifrågasatta. Vissa amerikaner påtalar strukturell rasism, inbyggd i det system där de lever. Vi i Sverige har svårt att acceptera det. Vi reser ju dit ibland, och amerikaner kommer hit ibland. Men det märks ändå inte, förutom när vi tittar på någon svår film som belyser problemen. Eller ser något reportage. I övrigt är ju USA bara ett gäng vanliga människor som lever sina vanliga liv, håll inte på förstöra stämningen med att ta upp strukturer hit o dit nu?!
Film, musik, mode, trender inom allt, kommer främst från USA till oss. Det är ganska sällan som svenskar är influerade av något annat land än USA. Vi pratar bra engelska, läser böcker på engelska, ser på serier från HBO och Netflix odubbade. Det är lätt att anta att vi också på något sätt lever i USA, eller förstår USA. Vi fattar ju kulturen, då kan det ju inte vara något problem, eller hur? Men det är det. Vi är inte så duktiga på språk som vi önskar att vi hade varit. Denna normalisering av att ha US English omkring sig hela tiden gör att man inte uppfattar det som främmande. We’re all living in Amerika, sjöng Till Lindemann för några år sedan, och många måste ha missat det kritiska budskapet i sången.
År 2013 hängde jag med några rysktalande bekanta i Stockholm. En av dessa var en ung kille från St Petersburg som vistades i Europa för att undvika den ryska värnplikten. Vi snackade då om revolutionen i Ukraina. Det var ganska tydligt hur mina samtalspartners ställde sig på polisens sida i diskussioner om våldet på Euromaidan. Jag minns en replik från killen från St Petersburg, att “ge mig bara en kulspruta så mejar jag ner demonstranterna”. Han hade inte varit i Ryssland på många år, men identifierade sig ändå med ryssarna, som stod på president Janukovitjs sida. Demonstranterna i Kyiv var ju bara konstiga, ville störta det Goda Samhället, och göra kaos med landet. De förtjänade ingen nåd. Samtidigt hejades den faktiskt våldsamma revolutionen i Ukraina på av västerländska (däribland svenska) politiker och diplomater. Man valde att blunda för en grupps våld där, man tog parti.
Men varför skulle nån vilja demonstrera i USA? USA är ju ingen diktatur eller kleptokrati som Ukraina? Sluta bråka, vi vill bara ha vårt USA ifred, som vanligt, utan att någon p r o b l e m a t i s e r a r det som jag tycker om! Klart polisen ska göra sitt jobb, sluta göra motstånd!
Men det är fel. Som turist i USA eller Ukraina, eller var som helst i världen, får man knappt se samhällets problem. Man är ju turist, inte någon som försöker starta företag, gå i skola, eller bara existera.
Det är alltid alltid alltid obekvämt att se hur vi och Våra Egna gör fel, att ställa våra Egna inför ansvar. Gruppen skyddas medvetet och omedvetet. Och det är så lätt att vara influerad av den kulturella hegemonin, att känna samhörighet med de medelklassamerikaner som reser hit, eller som vi träffar när vi kommer dit. Eller med huvudpersonen i valfri Hollywoodfilm, där rasism bara drabbar vissa ibland, och inte är en mångårig institution som ska skydda vissa och hålla andra utanför makt och framgång.
För mig som invandrat till Sverige österifrån, och med ryska som modersmål blev samma vägval aktuellt just 2013–2014, då man som obildad och oinsatt plötsligt skulle börja ta ställning för Moskva eller Kyiv. Det var så svårt att acceptera hur människor som talar mitt språk kan med flit begå krig mot sina grannar. Men det gick. Det blev en period av lärande, av försök att hitta sanningen, och göra sig av med gamla föreställningar om godhet och ondska. På något sätt tror jag vi måste uppleva det kollektivt med USA. Det är som om vi halla har glömt hur 2001 en invasion av Irak inleddes för att den kollektive amerikanen var arg och ville slå något. Det är som om vi alla har glömt kriget mot terrorn som visat oss att uniformerade snubbar med väldigt lite utbildning och en känsla av oklanderlig rätt kan öppna eld från attackhelikopter mot journalister. Det vore väl att släppa bekväma begrepp om rätt och fel, istället prata om personers handlingar, ansvar, och upprätthållande av maktstrukturer.
Kanske då vi kan sluta automatiskt tycka att någon är god, och någon är ond, bara baserat på kläderna de bär, eller vilken sida om kravallstaketet de tillhör. För det är aldrig så enkelt som “god” mot “ond”.
