Om Manliga Förebilder
Jag växte upp utan pappa. Den biologiske manlige föräldern hade en till familj vid sidan om, och valde den istället för oss. Det var på inget sätt ovanligt: många kompisar jag hade fostrades av ett samkönat par: mamma och mormor. Jag hade visserligen också en morfar, vilket jag är tacksam över.
Som liten var det bara jobbigt en gång att inte ha en pappa. Ingen episod jag minns, men mormor berättade att jag kom hem från skolan en dag och var sådär rättfärdigt arg och ledsen över att ”alla andra barn hade pappor men inte jag”. Var väl nån uppgift i skolan vi skulle göra, typ berätta vad våra föräldrar gjorde. Inte så att jag var ensam i klassen med det, men tydligen gav det ångest till sjuårige mig att få veta vad andra barns pappor lärde dom, gjorde med dom. Jag minns även den där sången vi lärde oss sjunga, som framfördes på avslutningen. Fritt översatt från ryska går den ungefär
Pappa kan, pappa kan
Allting o världen
Diskutera med basröst,
Simma bröstsim,
Hugga ved
Pappa kan, pappa kan,
Allting i världen,
Endast vara mamma
Kan han inte va
Var inte så taggad på att sjunga det där, kan jag ju säga. Ändå minns jag den så väl.
Mamma gifte om sig med en svensk man, vi flyttade till Sverige. Det var för sent i hans liv att bli pappa, inte biologiskt men socialt. Han ändrade inte sina vanor, körde på som han gjorde. Utövade vöäldigt lite föräldrarskap. Han försökte, han ville ju ha barn, men hans depression och missbruk tog så mycket energi att det fanns inte kvar åt att vara förälder.
Vad jag försöker säga är att manliga förebilder är något jag inte växt upp med. I varje fall inte bra manliga förebilder.
För det första har jag inte lärt mig hur man ska göra: jag är inte händig, för ingen pappa lärde mig grejerna när jag var yngre. Jag lär mig allt själv nu, från Internet. Shoutout till härliga fadersfigurerna på SaabTurboClub of Sweden för ni lärde mig laga mina första bilar. Av att titta på Queer Eye/Fab 5 lärde jag mig raka mig i tonåren, inte av en pappa.
För det andra lärde jag mig inte hur man ska vara. Hur är man en pålitlig make? Jag vet inte. Parrelationer som jag sett mina vårdnadshavare ingå i har alltid präglats av maktspel och aggressivitet.
Jag har hört att min morfar var en fantastisk förälder, men jag har även hört att han var otrogen mot min mormor fram tills han fyllde 75. Kan jag bli en god make, en bra far, en förebild åt andra män? Kanske, men jag hade inte hoppats på det.
Hur är man en bra man? Fan, jag vet inte riktigt. Jag försöker hitta svaren själv, och jag har varit vuxen man ett tag nu. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha dessa bra förebilder, helst tidigt i livet. Eller i alla fall att det hjälper, när man själv ska bygga sin identitet. Mitt mål är ju fortfarande, till viss del, att göra mormor stolt genom att bli en Bra Man.
