Om den militära professionen och uniformerade män i Belarus
Trigger Warning: I denna text kommer jag kalla Belarus för Belarus, och inte Vitryssland. Vad du tycker om det bryr jag mig inte om, så behåll åsikten för dig själv.
Jag tittar på videor från protesterna i Belarus. Modiga människor som ställer sig på gatorna med vit-röd-vita fanor, pahonia-tecknet, och demonstrerar mot valfusket. De demonstrerar även mot polisvåldet som har blivit Lukasjenka-regimens reaktion på demonstrationerna. Jag förfasas, ja verkligen förfasas över hur polis, militär, och inrikestrupperna agerar mot förmodligen världens fredligaste demonstranter. För den som inte vet så har belarusierna städat upp efter sig när de demonstrerat varje gång. De har tagit med sig vattenflaskor åt andra demonstranter, delat ut mat. De har inte bränt några polisbilar, inte tagit sönder några byggnader, och inte heller misshandlat någon. Demonstrationerna innehöll både män och kvinnor, gammal som ung, och människor från alla samhällsklasser, förutom då ”styrkestrukturerna”.
Styrkestrukturer i öst, eller ”силовые структуры” (silovye struktury), ”силовики” (silovikí) är polis, militär, inrikestrupper (внутринние войска, ВВ), och nu senast ryska nationalgardet Rosgvardija. Det är även olika sorts säkerhetstjänster och gränspoliser. De upprätthåller regimen, och regimen vet det. De demonstrerar inte mot Lukasjenka (eller mot Putin för den delen, eller mot Janukovitj när det begav sig 2013–2014). Dessa myndigheter är på ett sätt den nya eliten i Putins Ryssland, i Lukasjenkas Belarus. De svarar bara till lika korrupta domare och åklagare och statsöverhuvuden. De är tjänstemän med våldskapital och våldsmonopol. I boken ”The New Nobility” skriver journalisterna Andrej Soldatov och Irina Borogan om hur exempelvis det ryska FSB ombildades under Putin till att tro på sig själva som den nya adeln. Tillhör man siloviki så är man den ansvarsfulle vuxne i rumet som skyddar staten mot inre och yttre fiender. Då är mycket tillåtet.
Förutom att vara utanför lagen, och sällan fällas för brott, så avnjuter siloviki andra förmåner. Hyfsat trygga anställningar, särskilt i länder där privatekonomin är katastrofal hos de flesta av förvärvsarbetande. Tjänstebostad, pension, möjlighet att klättra karriärstege inom ett yrke där negativa resultat inte existerar. Om du är polis, och vill bättra på dina siffror om brottsuppklarande: jamen tortera fram lite bekännelser bara. Vill du klättra inom säkerhetstjänsten? Grip lite demonstranter, hävda att de har organiserat upplopp. Bevis behövs ju inte. Jag menar inte att alla i det systemet är korrupta sadister, men siloviki är ett system där korrupta sadister belönas och befodras.
Demonstrationer mot Lukasjenka var inte bara demonstrationer mot honom, utan mot hela den pyramid av makt som han har byggt. Det är demonstrationer mot allt som siloviki tror på, mot hela deras världsbild och värderingssystem. Det är därför de tar det så personligt och reagerar med sådant ursinne. En lång värnplikt utan möjlighet att åka hem varje helg, avgränsning från resten av samhället, och nästintill hjärntvätt. Systemet bygger sig själv vidare i nästa generation.
Protesterna mot Lukasjenka är knappast nationalistiska, de har ingenting att säga om att klippa band till Ryssland, eller att ansluta sig i EU. Det är inte repris från Ukrainas Maidan. Det här är förmodligen så nära en renodlad protest mot den grå, amorfa massa, som ligger tungt på hela Belarus, blockerar solen och förbrukar syret för andra. Alla dessa inrikestrupper, kravallpoliser, trafikpatruller och KGBare lever på lön från statskassan. De är väl medvetna om att under Lukasjenka har de avnjutit en hel del friheter, med övriga folkets tysta medgivande. Men nu har den delen av befolkningen sagt ifrån: de vill inte betala Lukasjenkas lyx, och den laglöshet som siloviki avnjuter.
Jag anser att det handlar nästan om ett kastsystem, och de som demonstrerar mot Lukasjenka vill riva detta system. Siloviki slåss förs in maktposition och sin överlevnad. I deras identitet, deras självbild, ingår det att se de civila som icke-människor. Särskilt mycket ser de ner på människor som aldrig tjänstgjort, aldrig gjort lumpen, eller inte ens suttit inne. Identiteten kretsar kring machoideal, där styrka och kramratskap inom sin egen grupp lyfts fram. Alla utanför kan och bör föraktas. De är ju inte som vi, de är inte siloviki!
Trots att det är fabriksarbetarna, frilansprogrammerarna, lastbilsförarna som drar in pengar till statskassan genom att sälja sina tjänster utomlands och betala skatt. Det är raffinaderierna som omvandlar rysk olja till belarusisk diesel som är inkomstbringande, inte luftvärnsrobotregementena. Det är killarna och tjejerna som byggde World of Tanks och satte Belarus på kartan, före kravallpoliserna som gjrode rubriker när de sköt gummikulor mot demonstranterna under sommaren 2020. Det vet alla i Belarus, och i dessa dagar använder siloviki alla sina verktyg för att visa att de ändå är viktigast. Att de är statsbärande. Det ingår i deras identitet och motsvarighet till ”militär profession”. Länge har Belarus existerat utan fientligt inställda arméer (Ryssland är det väl si och så med) eller lömska agenter som sätter skräck i befolkningen. Styrkestrukturer har då istället riktat sitt våldskapital mot den egna befolkningen, som på grund av den tidigare nämnda uppdelningen i kaster inte ens ses som människor värda nåd.Detta ursinne som präglar polisvåldet och tortyren kommer från föraktet för de civila som har helt plötsligt vågat störa ordningen hemma. Det är den alkoholiserade arbetslöse familjefadern som tar till våldet när hans arbetande vuxna barn slänger ut honom.
Jag funderar på vår enda riktigt definierade motståndare i närområdet. Om hur lik situationen är där. Hur den ryske soldaten, sjömannen, officeren eller FSBaren lever i ett parallellsamhälle bredvid det ryska. Hur de existerar i stängda militärstäder. Du som läser detta, om du nu är en svensk militär, eller blåljuspersonal, du umgås säkert med massa kollegor. Du har kanske mest kompisar i ditt förband. Jobbet styr vardagen, och vilka man orkar umgås med. Tänk ännu mer av samma. Hur de civila aldrig skulle förstå. Belarus inrikesminister, tillika chef för polisen, sade häromdagen att ”vi är soldater, vi måste följa order, även om ordern är brottslig”. Med det menar han att våld mot demonstranter inte kommer att sluta. Det finns inget ”förlåt, vi slog för hårt” – det vore ett erkänna svaghet, det vore att förlora all sin patos. Den machokultur som siloviki odlar är ohygglig. Vi har sett den sättas in mot Ukraina, Syrien, Georgien. Nu får vi se hur denna ilska vänds mot faktiska grannar, människor som står i samma kö i mataffären efter jobbet.
Jag funderar på ifall vår egna militära identitet i Sverige kan lära sig av misstagen från öst. Bygger vi också upp myter kring oss själva? Ser vi oss som bättre än civila, just på grund av den uniform vi bär, eller utbildning vi har gått? I Sverige finns inte riktigt bilden av ”styrkestruktur” på samma sätt. Vi är fortfarande en del av befolkningen. Vi går hem från jobbet, och umgås med civila. Det är väldigt positivt. Det påminner oss ständigt att det är skattebetalarnas pengar vi förvaltar, och omvandlar till förmåga att försvara landet mot yttre hot. Vi avnjuter inga extra privilegier på grund av uniformsbärande, och står inte över lagen. Jag tror att det håller oss på mattan.
En lastbilsförare på TrängR vet att hans jobb är väldigt annorlunda från att köra lastbil åt Schenker, även om det på många sätt är likt. Vi övar för att vara bra på något som förhoppningsvis aldrig behöver göras på riktigt. Vår arbetsgivare tjänar inte pengar på det vi utför måndag till fredag. Vi förbrukar massvis med materiel och pengar ändå. Vi släpper ut en hel del föroreningar i naturen. Vi råkar skada oss själva på övningar. Allt för att öva något vi egentligen aldrig ska bör behöva göra på riktigt. Det är den militära professionen här för oss. Jag anser att vi har det egentligen ganska bra. Vi får inga särskilda rättigheter, om inte krigstillstånd råder. Vi bör inte få det heller. Vi får inte bli som siloviki.
