Det spricker upp
Det sprids en oro bland ryska krigstelegrammare.
“Vad är ens Telegram?” frågar du.
Jo, för ett par år sen bildade Pavel Durov, Rysslands svar på Mark Zuckerberg en messenger-tjänst med inbyggd bloggfunktion, när FSB tvingade honom att släppa in dom bakvägen på sociala nätverket VKontakte. Telegram skulle ha blivit någon form av fristad från ryska säkerhetstjänsten, med kryptering och hemliga chattar. Men så kan man ha en blogg där också. Och vips fanns hela ryska tyckonomi-eliten där, stora som små, pro-Putin som anti-Putin. Och om man vill följa ryska propagandister, swish-journalister och allt möjligt mög i deras rapportering från frontlinjen i Ukraina, så är Telegram appen för dig.
Det sprids som sagt en oro. Hela helgen har Ukrainska armén drivit ryska styrkor norrut och österut. I skrivande stund har samtliga ryska förband lämnat Kharkiv-regionen som de tidigare ockuperat. Detta är ett stort slag mot machomannen i Kreml, mot Generalstaben, mot den ryska krigsmaskinen som hela tiden lovar att “börja kriga på riktigt snart”. De har fått backa så långt att utrikesministern Sergei Lavrov har påmint att det måste gå att förhandla och konversera. Som om han har något att förhandla med.
Men låt oss prata om moral. Det spricker nu. Det går så dåligt att Putins lojale stridshund (hans ord, inte mina), ledaren för delrepubliken Tjetjenien, i sann “skön snubbe”-manér har spelat in ett röstmeddelande om att det går dåligt. Detta meddelande slängde han upp lite på måfå i sin egen kanal på Telegram, och därifrån spreds det. “Om det inte förändras något när det gäller strategi närmaste dagarna så måste jag underrätta ledarna om att det är dåligt”. Vad menar Kadyrov? Vet de inte redan? Vem är det som ljuger för konungen i det röda tornet? Varför firade Moskva sin 875-årsdag i lördags som om inget hade hänt? Varför sköts det fyrverkerier över huvudstaden, samtidigt som ryska soldater bittert backade och flydde? Det är inte mina frågor. Det är frågor som telegramkanalerna ställer. Bloggarna som driver dom är till viss del själva deltagare i stridigheter, ibland är de bara imperialister i sinnet, och vissa har kopplingar till Wagner-gruppen.
“Har ledningen i landet blivit infiltrerad av förrädare?”
“Varför har vi inte börjat en mobilisering med hela landet ens?”
Så många frågor. Så få svar. Försvarsministeriet gör sina dagliga briefings. Gårdagens föll inte frontlinjebloggarna i smaken. Kartan stämde inte med verkligheten, så att säga.
Senaste åren har Putins maktapparat vilat på “siloviki”, alltså uniformerade män med statligt våldskapital, samt exporten av olika råvaror, och därmed berikning av sina bästa vänner. Att militärer och säkerhetstjänster har haft en särskild roll har givit Putin deras förtroende. Detta förtroende har börjat spricka nu. Kamphunden ska “fråga” sin mäster om allt verkligen går enligt plan. Wagner-kopplade bloggare önskar en mobilisering av miliser i alla landets regioner, ty NATO ska ju anfalla snart. Nu på allvar ifrågasätts ryska elitens ägande av fastigheter i Europa och USA, bland militärerna. Sådant sade man inte högt för bara två veckor sedan.
Självklart kan propagandan på TV visa en helt annan bild. Självklart kan den vinkla och vrida, så det ser ut som att “kriget går bra”. Men när hemvändande soldater börjar snacka? När tidigare lojala bloggare berättar om hur saker går åt helvete? Vilka blir kvar, lojala regimen? Pengarna i Kreml är också ändliga. Sätten att spendera dessa blir också färre och färre för varje vecka.
Idag lät jag bli att valvaka, för det är för stressigt. Jag skadegläddes istället åt de yrvakna ryska imperiskt lagda patrioterna på nätet. De har äntligen fattat vad Arkadij Babtjenko upprepar gång på gång:
Armén kommer att överge dig, min son.
Ärat vore Ukraina, ärade vore hjältarna, död åt fienden.
