Bara jag letade efter Jonatan

Det var fredag kväll. Höst. Skåne. Jag tog bussen från Malmö ut till en liten ensam hållplats mitt ute mellan åkrarna. Landskapet där är platt, och man borde kunna se långt, men just den kvällen låg det en tjock dimma över rapsfälten.

Jag var där för att leta efter min bror. Jonatan var borta, och jag var den ende som letade.

Jonatan var egentligen min bonusbror, och 11 år äldre än mig. Något av en kuf har han varit hela livet. På senare tid bodde han här ute, någonstans mellan Löberöd och Östraby. Han jobbade mest hemifrån, eller ja, på distans. Han var väl bloggare, influencer. En sådan som jag egentligen inte ville bli förknippad med. Han brukade säga att han sade alltid saker som de var, och inte lindade in något. Men för oss andra blev samtalen med honom svåra, och tonläget skruvades upp. Jonatan hittade dock sin publik på internet, både på svenska och engelska. Hans följarskara betalade för hans bloggar, för hans Tiktoks och poddar. Ibland samarbetade han med andra, och vid ett tillfälle var han folkvald i en av kommunerna i närheten. För det mesta höll han sig för sig själv. Och det är nog därför det tog mig lång tid att upptäcka att han var borta.

Och det var fredag kväll, och jag stod utanför hans hus, som såg så litet och ensamt ut. En gammal gård, som inte längre drev något jordbruk. Jonatan försökte väl odla lite örter ett tag, och ville ha höns, men enligt hans blogg gick det inte så bra. Hönshuset såg tomt ut. Lilla grönsakslandet var överväxt.

Huset var olåst. Jag klev in. Direkt slogs jag av stank av ruttet kött. Jag lämnade dörren öppen, i hopp om att det vädrar ur, men det var helt vindstilla utanför.

Elen fungerade, lamporna tändes i hallen när jag tryckte på strömbrytaren. Ljuset var varmt: Jonatan hatade LED-belysning, och använde alltid glödlampor. “Mysigare så” sade han. Men det dunkla, gulaktiga ljuset, som kom från dammiga lampor, var inte längre mysigt. Jag klev försiktigt igenom hallen.

“Jonatan?” ropade jag, inte för högt. Som jag inte alls ville störa huset, eller ens träffa Jonatan. Jag hoppades att han hade rest bort och slutat med sitt jävla predikande på internet. Hans sista Tiktok var ju inspelad i bilen, bilen som inte var på uppfarten. Han var så arg i den videon.

I köket hittade jag vad som luktade så illa. Det gamla runda bordet av trä, alla köksbänkar, allt var täckt av snabbmatskartonger. Gamla burkar med bönor, ravioli. Jonatan var något av en prepper: men här verkade han ha ätit upp allt han hade hemma. Gammal mat, rutten mat, och mängder av råttbajs. Överallt. Råttorna var konstigt nog inte kvar. Jag tackade högre makter för det. Jag gick vidare till vardagsrummet. Där inne såg det ut som ett bombnedslag. Det måste ha varit här som Jonatan spelade in sina längre videor. En bekväm fåtölj, låg vält i ena hörnet. Bredvid den låg vad som en gång ha varit ett bord. Och väggen bakom var den enda som var dekorerad med tavlor. Här måste han ha suttit och förklarat hur han tyckte man lagade vårt samhälle. Om kameran bara hade vridits några grader så hade Jonatans alla följare sett vilken misär han levde i. Hur han inte alls var en framgångsrik eller traditionellt stark svensk man. Hur han inte höll sitt hus rent och städat, och hur han slösade sin tid på TV-spel och porr.

I vardagsrummet fanns även ett stort skrivbord, på det: fyra datorskärmar. Här måste Jonatan ha redigerat sina videor. Två av skärmarna var spruckna. Jag gick vidare till hans sovrum.

Här var det riktigt konstiga. Som i alla andra rum så fanns det gammal mat, även om inte lika mycket som här. Taklampan i sovrummet var lika dammig som i resten av huset. Det luktade minst lika illa här, och luften kändes fuktig. Golvet var kladdigt. I bortersta hörnet från dörren stod Jonatans säng. Lakanen var synligt smutsiga, kanske av spyor, kanske av annat. Vid fotändan av sängen stod en stor, isärplockad motor av något slag.

“Åh Jonatan, vad hände dig egentligen” råkade jag få fram.

Ljudet av min röst svaldes helt av rummet, av den fuktiga luften och gamla tapeten och dammet som virvlade i det dunkla ljuset. Kvävande. Varför i helvete valde han att ha sitt sovrum här, i ett rum utan fönster?

Jag tog ett steg in i rummet och snubblade på något. Ett kamerastativ. Kameran var fastskruvad på det. En webbkamera, som såg ut att ha varit kopplad till en dator en gång i tiden. Bredvid stativet, på golvet, låg en äldre svart laptop. Den var kladdig, och batteriet verkade dött. Laddaren var dock inkopplad i ett vägguttag nära golvet. Förmodligen spelade Jonatan in sina vloggar med den, innan han gick över till att använda mobilen. Men varför var datorn inkopplad här? Mot mitt bättre vetande flyttade in den smutsiga laptopen till vardagsrummet, och kopplade in den på Jonatans arbetsbord, med en gammal plattskärm, så pass gammal att den inte ens var widescreen. Laddaren fungerade och datorn gick igång. Ett äldre operativsystem. Inget lösenord. Jonatan borde ha haft lösenord på allt. Han var rätt paranoid egentligen, och påstod att det fanns folk som ville honom illa. Vid ett tillfälle hängde ett gäng aktivister utanför hans gård och skanderade slagord, och han var ordentligt orolig för att de skulle komma över hans datorer, med eventuella inloggningar till hemliga chattar och forum. Att denna dator var olåst var bara konstigt.

Länge behövde jag inte leta. Precis på skrivbordet låg ett antal videofiler, namngivna med endast datum, och ett antal som hette “test1”, “test2” och liknande. Jag öppnade den första testfilen. Datorns fläkt gick igång på högre varvtal av ansträngning. Videon öppnades. Från skärmen stirrade Jonatans ansikte på mig. Smalare än vad jag mindes honom, och märkligt blek. Inspelningen gjordes i sovrummet, och det såg visserligen ostädat ut, men inte som det är nu.

“Ok ok då filmar vi i infrarött. Kameran fungerar. Ljudet verkar fungera.” sade den bleke Jonatan till kameran. Infrarött alltså. Det förklarar den svart-vita, bleka bilden. De mörka ögonen och stora pupillerna. På skärmen blundade Jonatan och såg ut att samla sina tankar, innan han började prata igen:

“Det har hänt en grej med mig. Jag försöker ta reda på vad det är. Jag vill inte gå till sjukvården med detta, men jag hoppas att jag reder mig inom ett par veckor.”

“Detta började väl för någon månad sen, och det började försiktigt” Jonatan blundade igen och samlade sina tankar. “Det är så pinsamt. Jag har börjat gå i sömnen, precis som jag gjorde när jag var barn, men nu gör jag det i vuxen ålder. Det är väl ändå inte så konstigt, då det är stressrelaterat. Och ja, det har ju hänt massa saker som har stressat mig senaste tiden”

Han var ju argare på senare tid. Det var som om han väntade på något hemskt som skulle hända. Vi släktingar kände väl av det, för de flesta av oss hade ändå koll på Jonatan på internet. Inte bara för att följa hur han mår, men också för att vara beredd på utspel. En gång för ett par år sedan hade han sagt en hel del ganska hatiska saker i en podcast. Det resulterade i att en journalist från Sydsvenskan försökte söka upp hans mamma, min bonusmamma, som är då gift med min far. En obehaglig upplevelse för bägge, främst för att de inte riktigt hade koll på Jonatans podcasts. Vi läste Jonatan för att få en förvarning om att någon kanske hälsar på och vill veta om hans barndom, eller hälsar på och skriker “nazistfamilj”.

“Jag har gjort research, och vill nog påstå att det kan röra sig om parasomni. Alltså att man i sovande tillstånd gör saker som man aldrig annars skulle göra. Jag upptäckte att jag hade blodiga knogar när jag vaknade för två veckor sedan, och nu vidtar jag åtgärder”

Jonatan på skärmen pekade bakom sig, mot den stora motorn som redan då fanns i sovrummet.

“På natten kommer jag sätta en enkel fotboja på mig själv, och sätta fast den i denna Scania DSI V8 som står på golvet. Den är för tung för att rubbas utan hjälp. Tro mig, det är bättre än att sätta fast fotbojan i sängen, jag har provat innan.”

Jag sneglade på motorn i hörnet, vid sängen, och kände en klump av sorg i bröstet. Jonatan ville in i det sista vara “normal”, och inte visa att han var sjuk, framförallt inte ha psykiska problem. Så han band sina fötter med tjock stålvajer för att inte härja på natten.

“Kameran här är kopplad till en gammal laptop, och är igång hela tiden. Så fort den upptäcker rörelse, så börjar den spela in, och sparar filerna på skrivbordet. Jag har valt infraröd kamera för att kunna ha mörkt i rummet när jag sover, men kameran kommer kunna spela in.”

Videofilen tog slut och mediaspelaren stängdes. Jag tittade på klockan. Det hade hunnit bli både mörkt och sent. Dimman tätnade utanför, och diffust månljus spreds genom en tunn slöja av moln. Det var alldeles vindstilla. Jag har ändå hunnit vara här ett tag. En sekund tänkte jag på hur jag skulle ta mig hem. Jag tog en buss hit, men kollade inte ifall jag kunde ta samma buss tillbaka. Att behöva sova i det här stinkande huset till nästa morgon var inte en idé jag gillade. Jag skrev ett kort meddelande till min kompis Marcus, om var jag var, och att han gärna fick hämta mig med bil. Efter det klickade jag på den tidigaste videon som låg sparad på skrivbordet, mediaspelaren gick igång och jag tittade med hjärtat i halsgropen.

På skärmen såg jag återigen Jonatans sovrum, nu i ett onaturligt grått ljus. Infrarött, skulle det vara på inspelningen. Jonatan låg i sängen, på sidan. En stålvajer löpte ut från under lakanet, och ledde till den stora motorn. Rummet såg renare ut, det låg inte skräp exakt överallt som nu.

Jonatan rörde sig i sängen. Vred sig lite. Han såg ut som en helt vanlig sovande man, som kanske drömde något obehagligt och grimaserade. En sovande man, 43 år gammal, som inte riktigt tog hand om sin kropp. Smal och blek, med en liten ölkagge. I t-shirt och kalsonger. Och nu reste sig denna man. Han reste sig inte riktigt ur sängen, utan ställde sig på alla fyra. Det såg lite vulgärt ut. Om ljuset vore annorlunda, om något lustigt soundtrack lades på, så skulle det säkert se lite kul ut. Sådär buskis. Men det var inte kul. Jonatans hela kropp gungade som i en osynlig vind, från sida till sida, med ändan riktad nästan mot kameran. Sen började han vända sig om, långsamt, som att det var svårt att röra sig. Hans huvud hängde bara ner, gungade som om hans nacke var helt lealös. Kroppen på alla fyra, huvudet gungandes, hitom sängen, på golvet. Så reste han på sig och stod upp bredvid sängen, fortfarande gungandes. Huvudet fortfarande hängandes ned, hakan mot bröstet. Hans hår, som vanligtvis var så välkammat i alla hans Tiktoks, stack ut åt alla håll.

Jonatan lyfte huvudet och tittade framför sig. Som att hans ansikte var någon annans. Grimasen från mardrömmarna verkade borta, men det är som att ögonen var större, uppspärrade, munnen spänd och halsen smalare och längre. Fortfarande gungandes, sida till sida. Stirrandes tomt framför sig. Eller inte helt tomt. I det märkliga infraröda ljuset såg jag hans ögon glimta till. Kanske videofilen spelade mig ett spratt? Jonatan tittade runt i rummet och tog ett par korta, stapplande steg framåt. Stålvajern som satt fast i hans vänster fotled spändes, hela vägen till den stora Volvo-motorn på golvet, och Jonatan snubblade och föll rakt fram, hejdlöst, mot golvet.

Han tjöt, med ilska och smärta i rösten, en röst som inte var hans. Jonatan, min bonusbrorsa, internetkrigare och karlakarl, grät som ett barn på videon. Hans internetpersona, den stoiske vuxne i rummet, skulle aldrig göra så. Jag blev tvungen att pausa videon. Det skriket var för mycket för mig. Jag stängde av ljudet och fortsatte titta.

På skärmen fortsatte Jonatan sitt tysta vrål, och satte sig upp, tittade på vajern som var knuten hårt kring hans ena fotled. Jonatans ansikte var nu synligt från sidan, främmande och inte riktigt hans. Som att de muskler som vanligtvis styrde hans mimik inte var i bruk nu, och något annat tog över. Och detta annat, det slet och slet i vajern som var knuten kring hans fotled. Dagtid-Jonatan måste ha knopat ordentligt, tagit till sina gamla kunskaper från kåren.

Han slet och slet, i över en halvtimme. Jag vet för att jag spolade förbi det i videon. Till slut verkade han ge upp och somna. Där ungefär tar videon slut. Rörelsedetektorn utlöstes inte mer, så kameran slutade spela in. Jag satt kvar och tittade på mediaspelaren på skärmen. Sedan öppnade jag nästa filmklipp, filen som hade spelats in morgonen efter förra videon.

Jonatan tittade tillbaka på mig från skärmen. Kammad, i rena kläder. Vant och nonchalant höll han en tänd cigarett i handen, och så började han prata. Jonatan var allting till trots en god talare, även om hans röst var skakig nu.

“Jag tittade genom nattens video nu. Eller ja, nattens ena video. Det fanns en till, men den raderade jag, det var inte värdigt alls att se sig själv såhär.”

Konstpaus, ett långt bloss.

“Som ni ser, så har det här pågått ett tag nu. Jag visste inte att det var såhär illa. Eller ja. Jag såg ju alla spår på morgonen. Men nu har jag sett mig själv in action, så att säga.”

Skakade av askan någonstans ur bild. Tog ett nytt bloss.

“Så jag sover alltså fastkedjad, fastvajrad i en gammal båtmotor, för att inte ta mig ut ur rummet. Det här med att inte lämna hemmet är viktigt, det är en bra regel. Den måste jag följa. Men jag har försökt att inte sova på några dagar också. Tanken är att lösa problemet med att sova extra djupt när jag väl sover, eller i alla fall sova färre gånger, så det där har färre tillfällen att komma ut.”

Jonatan försökte alltså begränsa sin sömntid. Det kan inte ha varit bra för honom. Ingen mår bra av att sova mindre. Särskilt om han i övrigt mådde skit, och var ensam för det mesta. För han var ju ensam. Jonatan kanske hade sina tusentals följare på internet, men inte fasen hade han nära vänner. Det har nog inte funnits några kvinnor i hans liv heller. Ja eller män. Ingen som vi visste om i alla fall.

“Det här har tagit all min tid och ork. Det har nästan dödat min blogg, min Patreon, min Tiktok. Jag orkar inte skriva något vettigt längre, orkar inte visa mitt ansikte. Jag måste fixa det, jag är skyldig mina läsare detta.”

Han fimpade cigaretten någonstans ur bild.

“Mitt arbete är ju inte över. Jag är tung opinionsbildare. Jag gör viktiga saker för nationen. Jag kan inte ge upp på grund av lite personliga problem!”

Videon tog slut. Jävla Jonatan, försökte in i det sista med sitt internetpredikande. Kampen viktigare än allt. Det låg ett antal andra videor på datorns skrivbord. Jag sorterade dom efter datum, och valde den senaste. Inspelad för en vecka sedan, klockan 03:48.

Den här gången började videon med Jonatan stående mitt i rummet, gungandes från sida till sida, precis som i tidigare klipp. Men varför gick kameran igång bara nu? Den borde ha reagerat på hur han reste sig? Klev upp ur sängen?

Det glesa håret stod ut åt alla håll. I det infraröda ljuset såg han så blek och smal ut. Ännu blekare och smalare än i tidigare videor.

Han stod där, gungade lite snabbare. Sedan gick han mot kameran. Som i tidigare klipp så stoppades han av vajern kring hans fot. I hans ansikte märktes ett tydligt raseri. Eller ja, ansiktet var inte riktigt hans. Som att någon annan än Jonatan tittade ut från bakom hans ögon, tittade in i kameran, och tittade på mig från skärmen. Jonatan försökte slita sig loss igen, men vajern satt fast i den tunga motorn, precis som förr. Men något var annorlunda idag. Han vände blicken ner mot foten, sedan mot den stora dieselmotorn. Så började han slita igen. Jag höjde volymen på videon, och sänkte igen omgående. Ljuden som kom från Jonatan var inte hans röst. Det var ett högt väsande läte, rytmiskt, i takt med att han ryckte och ryckte sin fot ur vajeröglan. Jag ville aldrig mer höra det igen.

I videon gick Jonatan emellertid fram till motorn, satte sig på huk, fötterna brett. Det såg lika onaturligt ut som allt annat han gjorde. Som att kroppen var ovan vid sig själv. Han pillade med något vid motorn. Vajern? Det måste ha varit vajern. Vajern satt nog inte lika bra fast i motorn som den satt runt hans fot. Och tyvärr hade jag rätt, för efter någon minuts pillande så reste sig Jonatan igen, långsamt och osäkert. Sedan vände han sig om, mot kameran. I sina smutsiga, kanske blodiga händer, höll han vajerns andra ände, den som satt fast i motorn förut. Den var fransig, som att den höll på att tvinnas upp.

Och Jonatan tittade mot kameran, som att han ville bli sedd. Återigen ett annat ansikte än hans. Som att han gjorde en min, en grimas, som han normalt sett aldrig gjort förut. Så tog han några stapplande, osäkra steg mot kameran, kom närmare och närmare, tills hans ansikte nu fyllde hela skärmen. Stirrandes på mig. Ögonen uppspärrade, med stora pupiller. Näsborrarna utvidgade, som att han andades häftigt och snabbt. Munnen halvt öppen, och läpparna märkligt spända. Han stirrade. Och där tog inspelningen slut. Kameran slutade registrera rörelse. Datorskärmen framför mig blev svart.

Det var den sista videon. Mer fanns inte. Stod han alldeles still tills kameran slutade spela in? Visste natt-Jonatan hur den fungerade?

Och var någonstans var han nu?

Jag satt i dunklet och stirrade på den svarta datorskärmen. Till höger om mig, den öppna dörren in till sovrummet. Där inne spelades det sista av Jonatan in för en vecka sedan, mitt i natten.

I min jackficka pep min mobiltelefon till. Glad ringsignal från ett gammalt Nintendo-spel skar sig så opassande mot hur trängd och ensam jag kände mig. På skärmen ett meddelande från Marcus:

“Sänd ditt läge” skrev han. Kort och koncist. Jag lyfte blicken från telefonen för att samla mig, och tittade ut genom fönstret. Det hade hunnit bli mörkt, och dimman hade lättat något. Jag knappade in min exakta position från mobilens kartjänst in i ett meddelande till Marcus. Han svarade med ett “tummen upp”-emoji. Jag stoppade tillbaka mobilen i fickan, och snurrade runt på datorstolen. På det gamla runda träbordet låg det fortfarande öppnade kartonger med kinamat, pizza, och burkar med ravioli. Bordet var bara ett par meter ifrån mig, sittandes i stolen.

Mellan mig och bordet, prydligt ihoprullad, låg en stålvajer. Den gländste i det dunkla ljuset, och brunt intorkat blod syntes på den. Dess ena ände var en komplicerad ögla. Dess andra ände var uppfransad, som att den höll på att tvinnas upp.