Auktoritet och föräldrarskap
Jag är inte förälder, jag drar bara slutsatser ur den uppväxt jag själv har upplevt i mitt liv. Anledningen till att skriva den här texten är diskussioner med nära vänner om marginaliserade ungdomars benägenhet att ställa sig utanför samhället, radikaliseras, gå med gäng eller terrorgrupper.
Jag fick ganska tidigt höra av mamma, mormor och morfar att vi var fattiga. Vi var fattiga dels för att min biologiske far lämnade familjen när jag var 2, dels för att jag växte upp i 90-talets misär i post-Sovjetiska Litauen, där gamla institutioner revs, inflationen skenade. Mormor och morfar sålde de grönsaker hon odlade om somrarna, saltade och lade in så mycket det gick inför vintern.
Mamma jobbade som sömmerska, samtidigt som hon skolade om sig till lärare. Hennes anställning vid sovjetiska fabriken Elfa, där hon jobbade som kemist, existerade inte längre. Elfa tillverkade kretskort, bland annat sådana som skulle sitta i styrdatorer i sovjetiska missiler. Den känsla av stulen framtid som min mor gick runt med överfördes på mig och min lillebror.
De tre vuxna som fostrade oss var trötta, bittra, och även om de älskade oss, så var de noga med att påpeka att deras egna position i samhället var låg. Till råga på alla andra svårigheter var morfar medlem i nu icke-existerande kommunistpartiet, samtliga i familjen hade rysktklingande namn, och vi pratade ryska hemma. Det var normalt att avskärma sig från det nya, det litauiska. Att jag inte behärskade litauiska språket förrän jag började grundskolan var också ett problem.
Mamma brukade påtala att även hon växte upp fattig. Att mormor och morfar, trots att de var högt uppsatta järnvägsingenjörer inte kunde köpa henne det hon ville. Därför skulle min bror och jag också nöja oss med det lilla. Nöj er, för mer finns inte. Hjälp till att rensa ogräs i trädgården, så vi kan odla grönsaker och sälja dom. Studera, så ni blir framgångsrika. Mormor var alltid noga med att påpeka vikten av goda betyg, och jag tror det överfördes på mig. Däremot blev det annorlunda med min bror.
Jag vet med säkerhet att vi som barn inte såg våra föräldrar som idoler. När andra barn kunde skryta om hur stark deras pappa var, så hade jag inget att komma med. Mamma jobbade som lärare. Hennes andre man, svensken hon gifte sig med mot slutet på 1999 var inte heller stor nog auktoritet. Han var öppen med sina svagheter, kanske bidrog mamma till att belysa dom. Men ändå lyckades inte de vuxna i min närhet att överföra idén till mig och min bror, att de var kapabla och tuffa, som lyckades klara sig genom livet. Varför skulle jag vilja bli som dom? Att gå i skola och sedan skaffa jobb och gifta mig och skaffa barn, det var ju sådant som bara ledde till misär hos min mor. Och vad spelar det för roll om man är utbildad ingenjör, när samhället kan dra undan mattan under fötterna på en, och man kan bli främling i ett land där man är född?
Kan samma sak gälla för ungdomar inom risk för radikalisering? Bruksortskillar som går med nazistiska grupperingar, förortskillar som går med kriminella gäng eller islamistiska grupperingar. Det är inte svårt att projicera eller extrapolera dit. Varför skulle sonen till hårt arbetande industrikarl gå till samma fabrik och arbeta, när arbetsplatserna flyttar till Asien hela tiden? Det föräldrarna gjort, deras val i livet spelar ju ingen roll, då deras stuga på landet och amerikanare i garaget är inget värda i det Nya Samhället, som är världsomspännande och stort? Varför inte hänge sig en ideologi som istället ger en kraft och mening, hjälper en fokusera sitt hat mot exempelvis judar eller muslimer?
Gäller inte samma sak för sonen från förorten, som ser sina föräldrar, högt utbildade eller inte, endast som invandrare, som sig själv som barn till invandrare, som inte har någon framtid annan än den hans namn och hudfärg har bestämt åt honom i Sverige? Jag säger inte att dessa unga killars analyser stämmer, jag bara säger att i deras verklighet så upplevs det så. Mamma och pappa är inte tuffa, fostrande, inte någon man vill vara som. De är korkade, gammaldags, traditionella, stela, hopplöst omoderna och inte anpassade för den värld som killarna vill leva i.
Vad fasen ska man göra åt det?
