203X, Nstad

Det är september, måndag. Året är 203X. Nstad Kommun.
Jag kliver ut från min lägenhet i Nstad och åker till jobbet.

Jag jobbar i en skolmatsal. Skämtsamt kallad mattant, även om jag är gubbe. Det är okej.

Vi åker bilpool till jobbet. Man bokar plats med en app. Eller rättare sagt en av flera appar, då det finns flera bilpooler. De konkurrerar vagt med varandra. Kommunala bussen är sista alternativet, och den är sämst. Jag vill inte behöva duscha och sprita händerna mer än vad jag gör.

I mina lurar lyssnar jag på morgonens podd från en kille jag följer. Han är från stan, och brukar snacka politik, invandring, miljö. Idag går han igenom nattens blåljushändelser från förorten.

Jag blir avsläppt på jobbets parkering i centrum av Nstad. Jag och några andra går in i arbetsrummet. Klockan på handleden vibrerar till: det är nämligen en kvart tills vi ska börja, och den larmar då min GPS-position är fortfarande utanför köket. Jag byter om på fem minuter till en ny uniform. Den levereras vakuumförpackad i en påse som är biologiskt nedbrytbar. Ingen här på jobbet tror att det stämmer. Däremot ser den snygg ut på bild. Klockan tar jag av handleden och lägger i fickan. Det är dags att ta dagens första kaffe och köra scrum-möte i köket.

Vi är 14 stycken. Team leadern delar upp arbetsuppgifter till alla. Vems tur är det att ta specialen? Vems tur är det att stå vid kassan reds också ut. Som vanligt hamnar det på en av oss som talar svenska och engelska, och inte är för gamla eller för bruna.

Klockan i fickan larmar en sista gång: den talar om att arbetspasset börjar, och önskar lycka till med några animerade emojis.

Vi lagar ett antal olika rätter, i olika mängder. Vi lagar specialkost. Vi lagar vegetarisk och vegansk kost.

I lurarna fortsätter nyhetspodden från guerillajournalisten. Alla andra på jobbet lyssnar också på sina egna grejer. Vi har lärt oss att det blir bäst så, skönast arbetsro. Egentligen har vi inte så mycket att säga till varandra. Jag oroar mig för den fascistiska regering i Danmark som återigen har stängt broarna till oss. Det är ett tema mina arbetskamrater är helt ointresserade av. De pratar om kriget i Mellanöstern, eller hungerstrejkerna i Unionsstaten Rus. Jag orkar bara inte deras tjafs, de orkar inte mitt. Vi pratar mest jobb. Snart är det ändå dags för första sittningen, så vi har mycket att göra.

Elever från International Business School anländer vid 11:30. De 2 i teamet som ska möta dom byter om till svarta bomullsuniformer, gammaldags kockrockar som inte används till så mycket annat. De hinner bättra på sitt smink också, ta på sig handskar.

Eleverna kommer med 5 eldrivna minibussar. De kliver ut och radar upp sig utanför. Elevassistenten som är med kollar av att deras uniformer ser bra ut, och ber enstaka elev att rätta till något plagg. Jag tittar ner på skådespelet från panoramafönstret på övervåningen: vi har en sådan i ena köket. Det är trevligt för andra att se oss jobba, och för oss att kunna titta ut. IBS-eleverna går in på prydliga led. De ler mot de två ombytta sminkade tjejerna som jobbar i kassan idag. Kameror vid ingången ser sjuåringarnas ansikten, och registrerar dessa i vårt system. Alla föranmälda är med. Eleverna går förbi kassorna, radar upp sig vid borden och slår sig ned. Ordning och reda. Elevassistenten signalerar “enjoy your meal” och de börjar äta. Alla har förutbestämda platser. På förutbestämda platser har vi ställt ut tallrikar med efter eleven anpassad specialkost. Enkelt.

Efter IBS-eleverna har ätit färdigt så rör de sig förbi kassan igen och tackar för maten. Elevassistenten får en latte to go. Det ingår i hennes förmåner. Vi börjar samtidigt städa av tallrikarna och gör oss redo för nästa servering. Klockan är 12:10 och den kommunala skolans elever, samt Bildningsskolan kommer nu. Sammanlagt över 300 personer. Vi rullar ut vagnar med bleck och tallrikar i flera olika led, värmelampor tänds ovanför dessa. Olika led för olika kost i olika skolor.

Ungarna från Bildningsskolan behöver inte ta buss eller bil hit: de bor nära, så de promenerar med sina lärare. Först kommer ett litet gäng pojkar, ledda av en elevassistent. De radar inte upp sig utanför, utan bara går in, förbi kassorna och tar mat. Elevassistenten visar en QR-kod på sin klocka för avläsaren i kassan. Färre pojkar än senast denna gång. Killarna plockar åt sig ris, sås, kyckling. De sätter sig vid några bord och börjar äta. Pratar högljutt gör de också.

I dörren till matsalen står en beslöjad kvinna, skolans andra elevassistent med på lunchen. Bakom henne står fem tjejer. Hon får klartecken från den manlige elevassistenten, och går fram till kassan när han har gått. Hon har också en QR-kod på klockan, som hon bär utanpå kläderna. Fem tjejer och hon tar i tysthet mat i serveringen och sätter sig kring ett bord bakom en skärm.

Kommunala skolans elever anländer i flera bussar. Dessa är moderna, eldrivna, och självkörande. Var stort när de köptes till skolorna. Barnen hoppar ur bussen, ramlar in genom dörrarna, och stannar bara för en kort stund upp framför kamerorna. De blir avstämda digitalt, och får fortsätta till maten. En och annan hinner före kameran, och larmen ljuder. De retar varandra och studsar igenom serveringarna plockar åt sig från det ena eller andra.

Kommunala ungarna sprider ut sig i matsalen, men håller avstånd till Bildningsskolans barn. På bägge skolor ber man barnen att inte prata med andra under lunchen. Vi försöker lösa det med skärmar som vi ställt ut i matsalen. Alltså bildskärmar. Lite reklam och lite kul klipp. Alla äter, kollar på klipp, skrattar. Med sina klasskompisar då.

Bildningsskolans elever sitter kvar efter maten. De väntar på att kommunbarnen ska gå först. De flesta har tagit upp sina mobiler och flimrar igenom sina sociala medier. Mitt och kollegornas uppgifter under lunchen är att fylla på serveringen, och le vänligt. Snart dags för städning och förberedelser inför imorgon. Därefter dagens andra scrum-möte. Alla säger kort om hur det har gått, och hur allt har gått bra. Vi går på bio-break: äter och går på toa. Därefter återgår vi till arbetet sekunden innan klockorna i våra fickor hinner larma om att rasten är slut.